När ett fel väl upptäckts och det gjorts gällande mot säljaren måste köparen förr eller senare presentera en utredning om felet. Utredningen består normalt sett av veterinärintyg vari veterinär uttalar sig om hästens hälsostatus innefattande beskrivning av själva felet och hur det artat sig, förväntad prognos samt om sannolikheten för att felet fanns i tiden för vid köpetillfället eller dessförinnan. Stundtals förekommer även journaler och röntgenfoton som bevis.
När det gäller konsumentköp så finns en presumtion om ursprungligt fel i 20 a § konsumentköplagen. Presumtionen innebär i princip att säljaren måste bevisa att felet inte fanns vid köpet om felet visar sig inom 6 månader från köpet. I dessa fall behöver utredningen därför inte vara så omfattande när det gäller hur länge felet funnits.
Det är vanligt att köparen eller säljaren vill ta del av den veterinärs utredning som finns om hästens hälsa. Det kan ju t.ex. finnas antecknat i journalen att det finns s.k. konkurrerande skadeorsaker som inte kan göras gällande som fel mot säljaren. Hästen kan t.ex. ha skadat sig efter köpet och fått veterinärvård. Säljaren kan på detta vis komma över bevis som talar för att orsaken till hästens problem är en annan än den som köparen gör gällande. Köparen kan på samma sätt ha nytta av att komma över hästens journaler hos diverse veterinärer och veterinärkliniker. På detta sätt kan köparen t.ex. bevisa att felet fanns före köpet. Dessutom kan köparen kanske till och med bevisa att säljaren förfarit svikligt och att hästen är obotligt sjuk.
Tyvärr finns det många missförstånd om vad som gäller rättigheter och skyldigheter när det gäller utgivande av journaler. Det är vanligt att någondera part tror sig ha rätt att ta del av den andre partens journaler. Jag ska kort reda ut vad som gäller enligt mitt förmenande.
När det gäller veterinärerna och klinikerna har dem sekretess reglerad i författning. Dessutom finns ett kontraktsrättsligt lojalitetskrav gentemot hästägaren att inte lämna ut uppgifter till tredje man. Detsamma gäller försäkringsbolagen.
Det finns ingen laglig skyldighet att tillhandahålla journaler och det finns ingen rättighet att ta del av journaler för någondera part, med ett undantag. När ett bevis kan ha betydelse i en rättegång äger endera parten påkalla s.k. editionsföreläggande enligt rättegångsbalken, vilket innebär att den som editionsföreläggandet riktar sig mot kan bli skyldig att förete en viss preciserad handling.
Den part som påkallar edition måste dock noga beskriva vissa omständigheter kring handlingen och ange vad som ska bevisas med den. Editionsföreläggandet ska rikta sig mot den som innehar handlingen, t.ex. behandlande veterinär. Det kan alltså vara en tredje part som inte är part i rättegången. Jag ska inte gå in på de vidare förutsättningarna om editionsföreläggande men det kan konstateras att det är en ganska begränsad möjlighet som står till buds. Skälet till att möjligheten att komma över handlingar från andra är så begränsad är att lagstiftaren velat undvika ett allmänt "fiskande" efter bevis på olika håll. Det måste alltså finnas något fog för ett editionsföreläggande.
Dock anser jag att både köpare och säljare ska lämna varandra uppgifter och även journaler för att underlätta en utredning om ett fel. Men man ska komma ihåg att det är ett frivilligt åtagande att lämna ut journaler och röntgenbilder. Eftersom vederbörande småningom genom domstols beslut kan bli tvingad att lämna ut handlingen kanske det är lika bra att lämna ut den direkt? Det är emellertid tillrådligt att kräva att den som vill ha ut handlingen åtminstone kan precisera vilken veterinär som har fört journalen och vad som ska bevisas med handlingen, s.k. bevistema. Något allmänt fiskande efter fel i alla hästens journaler på alla kliniker ligger kanske inte i den andra partens intresse.
När det gäller konsumentköp så finns en presumtion om ursprungligt fel i 20 a § konsumentköplagen. Presumtionen innebär i princip att säljaren måste bevisa att felet inte fanns vid köpet om felet visar sig inom 6 månader från köpet. I dessa fall behöver utredningen därför inte vara så omfattande när det gäller hur länge felet funnits.
Det är vanligt att köparen eller säljaren vill ta del av den veterinärs utredning som finns om hästens hälsa. Det kan ju t.ex. finnas antecknat i journalen att det finns s.k. konkurrerande skadeorsaker som inte kan göras gällande som fel mot säljaren. Hästen kan t.ex. ha skadat sig efter köpet och fått veterinärvård. Säljaren kan på detta vis komma över bevis som talar för att orsaken till hästens problem är en annan än den som köparen gör gällande. Köparen kan på samma sätt ha nytta av att komma över hästens journaler hos diverse veterinärer och veterinärkliniker. På detta sätt kan köparen t.ex. bevisa att felet fanns före köpet. Dessutom kan köparen kanske till och med bevisa att säljaren förfarit svikligt och att hästen är obotligt sjuk.
Tyvärr finns det många missförstånd om vad som gäller rättigheter och skyldigheter när det gäller utgivande av journaler. Det är vanligt att någondera part tror sig ha rätt att ta del av den andre partens journaler. Jag ska kort reda ut vad som gäller enligt mitt förmenande.
När det gäller veterinärerna och klinikerna har dem sekretess reglerad i författning. Dessutom finns ett kontraktsrättsligt lojalitetskrav gentemot hästägaren att inte lämna ut uppgifter till tredje man. Detsamma gäller försäkringsbolagen.
Det finns ingen laglig skyldighet att tillhandahålla journaler och det finns ingen rättighet att ta del av journaler för någondera part, med ett undantag. När ett bevis kan ha betydelse i en rättegång äger endera parten påkalla s.k. editionsföreläggande enligt rättegångsbalken, vilket innebär att den som editionsföreläggandet riktar sig mot kan bli skyldig att förete en viss preciserad handling.
Den part som påkallar edition måste dock noga beskriva vissa omständigheter kring handlingen och ange vad som ska bevisas med den. Editionsföreläggandet ska rikta sig mot den som innehar handlingen, t.ex. behandlande veterinär. Det kan alltså vara en tredje part som inte är part i rättegången. Jag ska inte gå in på de vidare förutsättningarna om editionsföreläggande men det kan konstateras att det är en ganska begränsad möjlighet som står till buds. Skälet till att möjligheten att komma över handlingar från andra är så begränsad är att lagstiftaren velat undvika ett allmänt "fiskande" efter bevis på olika håll. Det måste alltså finnas något fog för ett editionsföreläggande.
Dock anser jag att både köpare och säljare ska lämna varandra uppgifter och även journaler för att underlätta en utredning om ett fel. Men man ska komma ihåg att det är ett frivilligt åtagande att lämna ut journaler och röntgenbilder. Eftersom vederbörande småningom genom domstols beslut kan bli tvingad att lämna ut handlingen kanske det är lika bra att lämna ut den direkt? Det är emellertid tillrådligt att kräva att den som vill ha ut handlingen åtminstone kan precisera vilken veterinär som har fört journalen och vad som ska bevisas med handlingen, s.k. bevistema. Något allmänt fiskande efter fel i alla hästens journaler på alla kliniker ligger kanske inte i den andra partens intresse.