Det finns många missuppfattningar om äganderättens övergång till köparen. Jag får först påpeka att äganderätten till lös egendom kan övergå på några andra sätt än köp, tex genom gåva, arv eller lag.
När det gäller köp av häst (liksom all lös egendom) övergår den civilrättsliga äganderätten när parterna avtalar om köp och detta kan även ske muntligt (se Svea Hovrätt T 736-13). Ett skriftligt avtal (som inte är nödvändigt) är ett bevismedel för vad parterna har kommit överens om. Samma sak är det med hästpass liksom registrering i något register. Det är ett bevismedel som talar för att den som har passet eller är registrerad i något avelsförbunds databas är den rätte ägaren till hästen. Ett kvitto på betalning är ett bevismedel för att köparen har köpt hästen. Det riktiga rättsförhållandet, vem som är den rätte ägaren till hästen är en annan sak! Det ankommer slutligen på domstol att avgöra vem som äger hästen (dvs har "bättre rätt"). I sammanhanget får det påpekas att utgångspunkten är i princip att skriftligt avtal gäller om inte annat bevisats. Som bekant blir det annars ofta fråga om "ord mot ord".
Notera alltså att betalning inte är nödvändig för att ägandet övergår till köparen. Vid exempelvis avbetalningsköp äger köparen hästen om parterna inte avtalat om äganderättsförbehåll (eller återtagandeförbehåll som opedagogiskt använts av lagstiftaren, se 38 § konsumentkreditlagen). Har säljaren släppt iväg hästen utan att få betalt innebär detta att hästen ägs av köparen men att köparen har en skuld till säljaren. Säljaren äger inte rätt att ta tillbaka hästen om det inte avtalats särskilt om detta genom ett sådant äganderättsförbehåll som nämnts. Köparen å sin sida kan disponera hästen som denne vill, t.o.m sälja den vidare, om avtalet inte reglerar dessa frågor.
Innan jag övergår till den mycket viktiga frågan om sakrättslig äganderätt (som jag ställer mot civilrättslig äganderätt i brist på mer precis term) ska jag skriva några rader om riskens övergång. Som tidigare nämnts så äger köparen hästen civilrättsligt när parterna ingått avtalet (ofta genom undertecknande av skriftligt avtal). Men risken för att hästen skadas eller minskar i värde övergår på köparen i princip när "köparen tagit den omhand", när nu detta är (6 § 2 st, 13 § köplagen). I skriftliga avtal ingår normalt detta moment, d.v.s. parterna kommer överens när risken ska övergå på köparen. Jag anser att köparen har tagit omhand om hästen när grimskaftet överlämnas men åsikterna går härvid isär. Viktigt är i alla fall att säljaren normalt sett bär risken för hästen fram till dess att köparen omhändertagit hästen och alltså ska betala eventuella kostnader för skador ed.
Sakrätt förvirrar många, t.o.m advokater. För hästar och annan lös egendom gäller i princip att även om köparen köpt en sak och är civilrättslig ägare till saken (hästen) men säljaren försätts i konkurs eller blir föremål för utmätning "får" köparen inte ut hästen. Egendomen ingår i konkursboet eller den utmäta egendomen och kommer att säljas. Köparen har endast en fordran på säljaren (på värdet av hästen) och får ställa sig i kö bland de övriga borgenärerna. För att den sakrättsliga äganderätten ska övergå krävs principiellt att hästen har överlämnats till köparen (den s.k. traditionsprincipen, se 10 kap 1 § handelsbalken). Det finns ett antal undantag när den sakrättsliga äganderätten övergår till köparen redan i och med avtalet, som när en konsument köpt en viss häst (49 § konsumentköplagen) vilket innebär att köparen har rätt att få sin egendom ut ur konkursboet (vad som kallas separationsrätt). Ett annat sakrättsligt problem är om en häst sålts till fler än en köpare, men detta ovanliga fenomen ämnar jag inte ta upp i detta sammanhang.
Sammanfattningsvis: Hästpass, skriftliga avtal och kvitton är bara bevismedel för ägandet av en häst. Det rätta förhållandet är något annat. Det finns risker med att betala först och hämta hästen senare eller att lämna kvar hästen hos säljaren. Om säljaren går i konkurs kan köparen vara bränd.
Advokat Dan Nordenberg
När det gäller köp av häst (liksom all lös egendom) övergår den civilrättsliga äganderätten när parterna avtalar om köp och detta kan även ske muntligt (se Svea Hovrätt T 736-13). Ett skriftligt avtal (som inte är nödvändigt) är ett bevismedel för vad parterna har kommit överens om. Samma sak är det med hästpass liksom registrering i något register. Det är ett bevismedel som talar för att den som har passet eller är registrerad i något avelsförbunds databas är den rätte ägaren till hästen. Ett kvitto på betalning är ett bevismedel för att köparen har köpt hästen. Det riktiga rättsförhållandet, vem som är den rätte ägaren till hästen är en annan sak! Det ankommer slutligen på domstol att avgöra vem som äger hästen (dvs har "bättre rätt"). I sammanhanget får det påpekas att utgångspunkten är i princip att skriftligt avtal gäller om inte annat bevisats. Som bekant blir det annars ofta fråga om "ord mot ord".
Notera alltså att betalning inte är nödvändig för att ägandet övergår till köparen. Vid exempelvis avbetalningsköp äger köparen hästen om parterna inte avtalat om äganderättsförbehåll (eller återtagandeförbehåll som opedagogiskt använts av lagstiftaren, se 38 § konsumentkreditlagen). Har säljaren släppt iväg hästen utan att få betalt innebär detta att hästen ägs av köparen men att köparen har en skuld till säljaren. Säljaren äger inte rätt att ta tillbaka hästen om det inte avtalats särskilt om detta genom ett sådant äganderättsförbehåll som nämnts. Köparen å sin sida kan disponera hästen som denne vill, t.o.m sälja den vidare, om avtalet inte reglerar dessa frågor.
Innan jag övergår till den mycket viktiga frågan om sakrättslig äganderätt (som jag ställer mot civilrättslig äganderätt i brist på mer precis term) ska jag skriva några rader om riskens övergång. Som tidigare nämnts så äger köparen hästen civilrättsligt när parterna ingått avtalet (ofta genom undertecknande av skriftligt avtal). Men risken för att hästen skadas eller minskar i värde övergår på köparen i princip när "köparen tagit den omhand", när nu detta är (6 § 2 st, 13 § köplagen). I skriftliga avtal ingår normalt detta moment, d.v.s. parterna kommer överens när risken ska övergå på köparen. Jag anser att köparen har tagit omhand om hästen när grimskaftet överlämnas men åsikterna går härvid isär. Viktigt är i alla fall att säljaren normalt sett bär risken för hästen fram till dess att köparen omhändertagit hästen och alltså ska betala eventuella kostnader för skador ed.
Sakrätt förvirrar många, t.o.m advokater. För hästar och annan lös egendom gäller i princip att även om köparen köpt en sak och är civilrättslig ägare till saken (hästen) men säljaren försätts i konkurs eller blir föremål för utmätning "får" köparen inte ut hästen. Egendomen ingår i konkursboet eller den utmäta egendomen och kommer att säljas. Köparen har endast en fordran på säljaren (på värdet av hästen) och får ställa sig i kö bland de övriga borgenärerna. För att den sakrättsliga äganderätten ska övergå krävs principiellt att hästen har överlämnats till köparen (den s.k. traditionsprincipen, se 10 kap 1 § handelsbalken). Det finns ett antal undantag när den sakrättsliga äganderätten övergår till köparen redan i och med avtalet, som när en konsument köpt en viss häst (49 § konsumentköplagen) vilket innebär att köparen har rätt att få sin egendom ut ur konkursboet (vad som kallas separationsrätt). Ett annat sakrättsligt problem är om en häst sålts till fler än en köpare, men detta ovanliga fenomen ämnar jag inte ta upp i detta sammanhang.
Sammanfattningsvis: Hästpass, skriftliga avtal och kvitton är bara bevismedel för ägandet av en häst. Det rätta förhållandet är något annat. Det finns risker med att betala först och hämta hästen senare eller att lämna kvar hästen hos säljaren. Om säljaren går i konkurs kan köparen vara bränd.
Advokat Dan Nordenberg