Lagstiftaren har lagt över i princip hela risken för fel i varan på säljaren. Det är nog en bra ordning för vanliga kapitalvaror av olika slag. Men för levande djur är detta mindre lämpligt. Framförallt därför att djur ändrar sig ganska väsentligt beroende på hur de blir omhändertagna och vad man använder djuren till. Jag har skrivit en klausul som jag tycker bör ingå i köpeavtal för häst, i syfte att skjuta över lite av ansvaret för fel i hästen på köparen. I princip ska köparen följa säljarens uppmaning att undersöka hästen i ett visst avseende (20 § andra stycket Köplagen).
Genom att inte utan godtagbar anledning följa säljarens uppmaning flyttas risken för fel över på köparen. När det gäller konsumenter finns motviuttalanden som pekar i den riktningen att denna bestämmelse också gäller konsumentköp (prop. 1984:25 s. 131), men detta kan ha inskränkts genom artikel 2.3 Konsumentköpsdirektivet där det framgår att en bristande avtalsenlighet inte ska anses föreligga om konsumenten kände till eller inte rimligen kunde vara okunnig om den bristande avtalsenligheten.
Genom att inte utan godtagbar anledning följa säljarens uppmaning flyttas risken för fel över på köparen. När det gäller konsumenter finns motviuttalanden som pekar i den riktningen att denna bestämmelse också gäller konsumentköp (prop. 1984:25 s. 131), men detta kan ha inskränkts genom artikel 2.3 Konsumentköpsdirektivet där det framgår att en bristande avtalsenlighet inte ska anses föreligga om konsumenten kände till eller inte rimligen kunde vara okunnig om den bristande avtalsenligheten.
För att utesluta fel eller brister i hästens hälsa uppmanas köparen att röntgenundersöka hästen genom s.k. exportröntgen liksom röntgen av hals och rygg, magnetröntgen, ultraljudsundersökning av hästens alla ben samt skintigrafiundersökning av hela hästen. Vad som kunde ha upptäckts vid en sådan undersökning äger köparen inte åberopa som fel mot säljaren.